För att sammanfatta. Denna blogg kommer inte längre användas så flitigt. Kanske inte så mycket för att den gjorde det tidigare heller men nu har jag hittat ett annat, bättre sätt att utrycka mig tillsammans med andra. I bloggosinform. gå in på www.arvivuxnanu.se och läs mer. Njut eller bli delaktig.

Välkomna dit isället.

man kan hitta mig på twitter  här. det är lite roligt att twittra. fast jag är nog inte så aktiv som man kanske borde vara. eller borde o borde.  man borde ingenting.

Så var jag tvungen att läsa boken som alla pratar om. Som även nu är film. Ja, men jo. Det var en bra bok. Kanske inte så välskriven och det flödande språk som jag älskar. Storyn var bra och kreativ och dialogerna var ok. Det som gav mig lite funderingar var hur lite man måste skriva om män som hatar kvinnor för att män ska hata kvinnor. Hade önskat att det var större spektra för nu handlar det om män som verkligen HATAR kvinnor. Alltså mördar och lemlästar.Eller osynliggöra som jag kan tycka att Steig även gör det. Det är ju 2009 så vi kanske inte kan begära för mycket av jämställdhetsarbetet, kvinnor har ju inte ens haft rösträtt i 100 år. Men män som hatar kvinnor är även dem som bara slår lite, de som systematiskt ser till att osynliggöra. Skapar konflikter i ledet mellan manligt och kvinligt.

Det är så det tydligen måste vara att vara kvinna idag, att vara ett offer för omständigheterna och bara om de är tillräckligt utstuderade så är det ett hat. Men nej. Så enkelt är det inte. Att jag måste relatera min verkligehet genom mina genusglasögon varje dag för att ta ställning, att ens kunna läsa en bok utan att reflektera över omständigheterna. Är inte det hat? Ska det behöva vara så?

Nu får ju Steig Larsson ta till viss del oförtjänt skit från mig i och med att jag gillade boken och kan tycka att den hamnar på en 4/7 i vilket fall. Detta för att det var en knasig historia med skumma intriger och välarbetade fakta som bakats in som jag själv aldrig skulle kunna komma på. Det ska bli spännande att läsa nästa del.

Boken är en biografi och  skriven av Joan Didion som beskriver året efter hon förlorade sin make.Hon har ett poetiskt vackert språk som ger en känsla av hur det verkligen var. Vad som snurrar i huvudet på en person som bär på sorg. Till råga på allt så ligger hennes enda dotter i koma efter en allvarlig infektion. Året följs av reflektioner om vad som hänt året innan när JOhn fortfarande var i liv. De var båda författare och Didion använder sig av stycken tagna ur både facklitteratur och romaner för att förhålla sig till det som händer och de känslorsom följer henne.

Det som jag själv hakade upp mig på i mitt vanliga svenska helylletänkande var hennes oförmåga till att hushålla på resurser. Hon kör halvfulla diskmaskiner och kör bil ett kvarter eller två. Det är sådant jag går igång på och som kan störa mig. Livet i USA är dock helt annorlunda än här så det borde inte vara en issue för mig egentligen.

Boken får av mig 4/7 för att den fastnade, ville inte lägga ifrån mig den och såg fram emot att lägga mig och läsa nästa gång. Det som gjorde att den trots allt inte fick högre betyg var att den var ganska tunn. Jag saknade ett djup som jag inte kan förklara. Förmodligen har det med hennes ”muddriga” tankar att göra. Att sorgearbetet innebär att man hamnar i en depression och inte lever i nuet. Men läs den.  Om du är beredd att gå med en sorgsen känsla i bröstet ett tag efteråt och fundera på hur du och dina nära ska undkomma det oundvikliga.

satt och slösurfade runt. hittade en länk som en kompis lagt upp på FB och jag blev nyfiken. Earthships. shit vad coolt. inte för jag vet om det är min grej att bo i en så organiskt formad byggnad, men det verkar som om det kan utformas lite som man vill.

Tror jag skjuter upp att skriva om det.

1. Kvinna cyklande med 2 cykelhjälmar. Båda två hängde på styret.

2. Iller i koppel på Linnégatan

3. man i 80-talskläder med bärgsprängare typ på magen. det såg tungt ut.

4. man som hoppade jämfota ner från kajjen. Underbart. Jag har en jämfotahopparkompis.

Äntligen blev jag klar med koftan till bäbisen. Tur var väl det för hon hade 1:års kalas idag. Garnet som jag köpte i Borås räckte inte, så de fick skicka ett nystan till. Gick hur snabbt som helst, ringde på måndagen och på tisdagen låg det i brevlådan! Tack så mycket ni på Stickat & klart!

Mönstret har jag knåpat ihop själv i vanlig ordning så nu återstår bara att märka om koftan passar. Ärmarna kan vara något smala. Garnet jag stickat i är Sandness Tress och de vita muddarna är i Big Softie. Knapparna är inköpta på Knapp Carlsson. Hela paketet väger en hel del så det får nog bli mer än 3 minus om hon ska kunna använda den utan att få värmeslag.

Köpte en fin liten laddning med reagarn i något suspekt syntetmaterial, dels till den vita mössan nedan och dels till denna: som blev en presentis till systers pojkvän. Den är flätstickad efter samma mönster som den vita mössan, men med lite mindre stickor så den är lite mer tight. Av det resterande garnet fick jag för mig att göra ett par små ettårsvantar till, en kompis bäbis. Tyvärr blev det inte så mycket ettårsvantar av det, snarare tvåårsvantar. Typiskt, men de ser ganska goda ut:

Mönstret till vantarna hittade jag på själv utifrån lite omräknade mått på vantar från Drops. Tyvärr så räknade jag inte så bra som jag borde. Kan ju inte lyckas jämt.

Ännu en stuvbit använd. Köpte tyget för flera år sedan i en sedan länge nedlagd tygaffär i Borås på den tiden då jag läste konfektionsteknik. Till mig blir det en kjol, så fort jag får tag i en ny symaskin eller lagar den jag har. Mönstert är från en Sömnad och handarbete från 80-talet som jag fixat och trixat med. Bra grund trots att de blev lite smala precis över blöjan….

Jag är nöjd med byxorna. Satte ihop dem på 3,5 timmar med mönsterkonstruktion och sömnad och allt! Himla kul var det! Som vanligt….. Var tvungen att få ihop dem hos min kompis i och med min maskin.