Boken är en biografi och skriven av Joan Didion som beskriver året efter hon förlorade sin make.Hon har ett poetiskt vackert språk som ger en känsla av hur det verkligen var. Vad som snurrar i huvudet på en person som bär på sorg. Till råga på allt så ligger hennes enda dotter i koma efter en allvarlig infektion. Året följs av reflektioner om vad som hänt året innan när JOhn fortfarande var i liv. De var båda författare och Didion använder sig av stycken tagna ur både facklitteratur och romaner för att förhålla sig till det som händer och de känslorsom följer henne.
Det som jag själv hakade upp mig på i mitt vanliga svenska helylletänkande var hennes oförmåga till att hushålla på resurser. Hon kör halvfulla diskmaskiner och kör bil ett kvarter eller två. Det är sådant jag går igång på och som kan störa mig. Livet i USA är dock helt annorlunda än här så det borde inte vara en issue för mig egentligen.
Boken får av mig 4/7 för att den fastnade, ville inte lägga ifrån mig den och såg fram emot att lägga mig och läsa nästa gång. Det som gjorde att den trots allt inte fick högre betyg var att den var ganska tunn. Jag saknade ett djup som jag inte kan förklara. Förmodligen har det med hennes ”muddriga” tankar att göra. Att sorgearbetet innebär att man hamnar i en depression och inte lever i nuet. Men läs den. Om du är beredd att gå med en sorgsen känsla i bröstet ett tag efteråt och fundera på hur du och dina nära ska undkomma det oundvikliga.
