för att komplettera min kunskap om svenska filmer från 2000-talet så var jag ju tvungen att se babylonsjukan. en annan svensk film jag en gång börjat titta på men slutat efter 10 minuter. det verkar som om svensk ungdomsfilm har den kvalitén – jobbig i 10 minuter sedan bra. samma var det med hip hip hora jag såg tidigare idag.
maja är huvudpersonen i filmen som blir lämnad ensam i den stora storstaden när hennes pojkvän olle åker iväg till indien – men först efter att han fixat ett boende till henne hos sin vän mattias. mattias har massor av vänner och lever ett liv lite utanför de vanligaspelreglerna.
filmen är trevlig och tankeväckande. dessutom så känns det så bra att maja lär sig stå på egna ben under filmens gång. först verkar hon tafatt och rädd, men det är man innan man hittat sin grej. filmen får hursomhelst 5/7 av mig. dessutom så är ju timbuktu med och trallar, och det kan ju inte bli fel!
vissa recensioner jag läst om filmen sågar den dels på grund av dialogen som sker på bruten förortssvenska. vad jag undrar är vem som bestämmer hur folk ska låta både i verkligheten och på film. jag tänkte tanken de första minuterna, men sen kom jag på att det är ytterligare ett steg i ledet att kräva ANPASSNING. om jag kräver att någon skall förklara var de kommer ifrån och varför de bryter på svenska, innebär inte det att jag också kräver att de skall vara något som de inte är men som jag anser att de ska vara? efter att jag läst dessa recensioner insåg jag ännu mer hur bra filmen var och hur den faktiskt ifrågasätter normer.
